Alicia for idag. Hon kommer aldrig mer bo kvar i samma hus som jag kan gå till i sömnen. Alla lekar med mjukidsdjur och alla konstiga minnen. Alla gånger vi har åkt längdskidor eller när det tog 3 timmar för oss att gå hem från skolan.

Jag kommer sakna henne, sjukt mycket. Vi har inte pratat så mycket men att veta att hon bara är 300 meter bort har gjort det mycket bättre. 
Jag vet att jag är skittönting men jag står för det just nu när jag skriver såhär. Hon har varit min bästa vän, eller enda i början om man vill säga det så, sedan förskolan. Hur många timmar har vi inte spenderat tillsammans? Och hur många timmar kommer vi nu att vara ifrån varandra? Det gör ont att tänka så.

Det som känns värst just nu är att jag inte fick säga hejdå på riktigt, det blev en två minuters kram och ett "Jag SKA vara med dig!". Vad hände med att vara med varandra hela dagen och sedan kunna skiljas åt för stunden med ett " Vad bra att vi nu har planer på att umgås under hösten!" eller att bara prata om allting vi har gjort tillsammans, för det är ganska så sjukt mycket, och kunna skratta åt det?
För det var så jag hade planerat det i mitt huvud.


Jag har inte ens en nyare bild på oss två än den här, varför kan du inte flytta om en vecka, jag har inte hunnit gör allt med dig än!

Nu sitter jag här med tårar i ögonen utan att ha skrattat eller kommit ihåg någonting.

Du vet att jag älskar dig, Alice. Glöm aldrig det!