den sista är verkligen en dröm, en önskning.
Det går inte att spela trumpet med den här dumma tandställningen, det känns som att alla mina 6 år som jag har övat- bara är borta. Jag kan alla grepp och toner, men jag får ingen bra ljud i trumpeten. Dessutom så jag kan inte ta toner över a och det brölar bara ändå. Det blir inte bättre av att Eloise är svinduktig och han tror att jag också spelar låten fast jag bara sitter bredvid och gråter. Jag ska inte klaga på Eloise, hon övar och hon kan spela allting så det ska hon självklart göra. men jag blir så självisk och vill bara kunna spela.

Jag gråter seriöst varenda plågsamma lektion. Tårarna börjar rinna i samma stund som vi värmer upp för att jag inte kan spela och slutar när jag är inne i skolan igen för att ingen ska se mig gråta. Nog för att alla har gjort det ändå vid det här laget. Jag är blöt i hela ansiktet och mina ögon är uppsvällda.

Jag gråter inte för att jag inte tro att det kommer att bli bättre, för det vet jag att det kommer att bli. Jag gråter för att JAG VET att jag gör precis så som man ska göra men ändå funkar det inte, jag vet hur det ska låta, men det låter ingenting förutom något konstigt ljud som jag aldrig spelat förut.
Jag vill spela, för jag vet hur kul det är när man kan en jättesnabb låt, men det enda jag hinner med är några oljud per låt. Jag känner bara för att inte komma på lektionen och slippa alla dessa tankar och tårar. Men jag får så dåligt samvete för att jag blir så mesig.

Ännu ett ögonblick som jag troligtvis aldrig kommer att glömma- känslorna då jag inte kan spela trumpet!
Hjälplös, irriterad, hopplös, arg, dålig, töntig, ja, listan kan göras hur lång som helst.