Jag märker att jag har lätt för att gråta, jag och mamma pratade om Uppsala och att vi inte har en lägenhet, att Ellis ligger på 250 plats i bostadskön för en 2a. Att jag inte har råd att bo i ett studentrum, att bla bla bla.  Jag gråter direkt när man pratar om sånt som inte går. det är väl någon adhd- diagnos som kommer upp till ytan, jag vet inte. Jag har väl fått den av Ellis eller mamma.

Jag vet fortfarande inte hur det blir. Jag kanske måste stanna fast jag verkligen vill flytta. Jag kanske måste gå natur fast jag egentligen vill gå någon rolig linje i uppsala. men jag vill inte behöva tänka så, men nu är det såhär och jag får bara fixa det helt enkelt. jag får väl bita ihop och studera vidare i uppsala efter gymnasiet. jag kanske bara får ta att det inte blir som jag vill, som jag hoppas. nej, jag orkar inte ta tag i det här nu. Inte idag, jag var ju på så bra humör. Nu är det förstört. Jag kanske ska spara alla pengar jag har tills jag går ut så att vi kan köpa en bostadsrätt. äh, det kommer ändå aldrig att gå. nu skiter jag i allt och går och lägger mig.


Hojj, allt ska vara så extremt, orättvist, äckligt, jobbigt!