För alla gånger som vi dansat
Och sjungit med fast ingen kan
Och aldrig låtsat bara chansat
Och sket i skolan för det kvittar

Det är så jobbigt när man går in genom dörren till dansen och alla springer
omkring där och skrattar,
medans jag känner att jag bara vill gå hem.
Jag är säkert en stämningssänkare där på dansen när jag sätter mig så fort vi står still,
när jag inte är så engagerad som alla andra.
Jag orkar bara inte.

Det är inte lika kul som det var förut, det känns inte lika...
intressant eller vad man ska säga.
Jag gör det bara för att jag känner att jag måste.

Nog pratat om dansen, när jag gick hem så kände jag för att gå en omväg,
det slutade med att jag gick vilse.
Haha, men jag hittade tillbaka till vägen som går hem igen.
Hur stor chans är det att gå vilse i Gällivare egentligen? Och jag lyckas.
Det är ju tragikomiskt (har alltid velat skriva det ordet!).


Alltså! Jag irriterar mig väldigt mycket på folk som är oallmänbildade och folk som
överreagerar!
När de blir sura om man rättar dem eller om man inte kan göra en liten
grej som de vill så
rasar precis hela jorden och man är det värsta människan som finns.
Suck, varför måste jag ha lånat ut min vante till den värsta av dem alla?

Nu ska jag basta med mamma, sen ska jag sova.
Är på så dåligt humör nu så det är inte sant!