Ibland känner jag mig less på människor i allmänhet. Hur vi tar hand om och pratar om varandra.
Varför inte ta vara på våra medmänniskor innan vi är helt ensamma, för så kommer det bli om det fortsätter såhär.

Varje gång jag hör hur vi behandlar varandra känns det som att en stor sten har landat, som att hela jag trycks ner en meter närmre mot marken.
Jag blir besviken helt enkelt.