Pappa känns som en evigt tjatande papegoja och jag vet att det egentligen inte är så. Jag kan bara inte hjälpa det. Vilket får mig att bli ännu argare, för varför kan inte jag bara vara glad? Jag har varit på världes roligaste festival och haft en av de bästa veckorn i hela mitt liv, ändå sitter jag här som något curlingbarn och kan inte förmå mig med att le. Det är helt sjukt.

Inte ens mamma vill prata med mig på teleon för att jag låter så sur. Hela världen bara rasar runt omkring mig. Det måste bero på sömnbrist, för jag har aldrig förut känt såhär, eller så är det en överdos av hormoner som plötsligt hinkats över mig.

Tur att jag kommer vara ensam i ett x antal dagar så jag kan få agera ut på mig istället för på alla andra.

Förlåt för det här dystra inlägget mitt i allt, men jag behövde skriva av mig, och det är väl det min blogg är till för egentligen.