Varför kommer det alltid när man inte har tid, inte har ork? De ologiska tankarna bara kryper på och jag känner prestationsångesten göra sig påmind. Jag måste bli bra nu, jag hinner inte vänta längre. Tiden rinner iväg och jag hamnar efter. Alltid snäppet efter.

Jag vet att det beror på lite energi, jag åt ingen lunch och då blir det såhär. Men när jag inte vill eller orkar stressa för att hinna springa till matsalen för att äta, då blir min kropp bortprioriterad. Men det får jag ta igen för nu.

Ögonen är tunga som stenar, svårt att fokusera blicken på någonting. Snart blir det bra, snart är jag hemma. Då får jag mat.
Sen är det upp och iväg på nästa uppgift. Det känns som att det aldrig slutar. Alltid lite till.