Jag känner hur livet bara rusar ifrån mig nu för tiden. I ena stunden kan jag slappna av och titta mig omkring lite och i andra stunden sitter jag här igen med läxberget som bara växer och växer. Och ingenting gör jag åt det.

Jag vet att jag alltid varit oföretagsam när det kommer till saker jag vet att jag kan, men inte har lust att göra. Fast nu känns det som att jag nått gränsen. Jag mår dåligt över att jag inte kan ta tag i mig själv, för om inte jag kan det, vem kan då göra det?

Tiden försvinner och pressen ökar, men jag sitter kvar på samma plats och tittar bara på med en liten glimt av ångest i ögonen. Hur ska det gå? För första gången under mina 12 år i skolan vet jag inte hur jag ska ta mig ur detta, ja, vad det nu är, och komma igång igen. Helt tomt är det där på insidan.

I alla fall så rullar livet på, jag har varit i stugan mycket nu när det börjar bli vår. Ja, allt bara susar förbi. Mest av allt den älskade skolan. Som jag längtar till slutet. Fast samtidigt vet jag inte vem jag är eller vad jag ska göra utan den. Only time will tell.

Hejdå.