och jag har inget att göra åt saken.

Har iallafall kommit ett stort steg närmre mitt gymnasieval, men varför känner jag inte att det är fixat då?

Den där dumma idiotiska lägenheten som vi aldrig kan få. det är mitt problem just nu. Annars vet jag att det fixar sig. Ellis och jag kommer ha svinkul, vi kommer säkert bråka, men thats life. Vi kommer fixa att bo tillsammans. Tänk hur många ansiktsmasker vi ska göra, alla mysiga hemmakvällar med choklad, alla små onödiga turer på stan för att Ellis måste köpa stödstrumpor.

Liksom, det är inte problemet. Det är, ja, vad det nu är. Kommer aldrig på det. Om ni vet så berätta gärna.