Jag måste göra ett snabbt inlägg!

Jag märker att jag inte betyder så mycket får några människor längre, det suger!
Alla får höra så fina saker om sig själv medans jag får en kort liten rad men meningslösa ord som egentligen bara är där för att de måste vara där. Jag vet inte om ni fattar, men det brukar ju folk inte göra när jag förklarar.
Det som är mest irriterande är när alla säger, "du är så jobbig" eller "varför är du inte som hon/han".

Jag är mig själv och det kommer jag alltid att vara. jag kanske har växt ifrån mina vänner eller så är jag väl så omogen så de har växt ifrån mig och jag står på samma ställe och trampar som i fyran. Eller?
Jag tror verkligen att jag ska flytta till Uppsala om det är de här vännerna som jag har runt omkring mig, det kanske är meningen så att jag får skaffa nya vänner som tycker om MIG.

Vi har alltid hängt ihop, så det kanske är därför vi fortfarande umgås. Vi är helt olika men vi har alltid umgåtts så vi måste fortsätta med det, annars är vi alla ensamma. Men det är som att jag är den enda som är udda och konstig och jobbig. Alla andra är svinbra vänner men de kan ju inte lämna mig ensam så därför får jag väl hänga med om jag måste.

Det var nog därför som jag försökte mig på att skaffa nya vänner inom Gällivare kommun, men det gick ju inte så bra. Man träffar det största idioten någonsin och ångrar att man ens försökte. Nu är jag lite sur och ska sova bort det så jag kan vara trevlig imorgon när vi ska fira Ellens födelsedag. Tur att släkten måste acceptera en som man är. Blod är tjockare än vatten, you know.

"Att det alltid ska vara nåt!" - Pappas favoritcitat
Det stämmer ju mer man tänker på det. Det är alltid något litet som förstör så mycket.